Promenad på stan

Tog mig en promenad dag, en rejäl sådan. Hittade efter viss möda ner till Sharia Dokki (Dokki gatan) och sen vidare ut till Sharia Tahrir och knallade därefter hela vägen till Midan Tahrir (Frihetens Torg). Stod en bra stund på Kubri Qasr el Nil (bron) och spanade på turister och båtar. Denna bro känns, trots att den också är rejält sliten, ändå helt ok med sina vaktande lejon i vardera sida och det är alltid kul kul att titta på folk medan Nilen brusar fram under fötterna, men frågan är ju hur mycket avgaser man hinner andas in.

I takt med att man kommer mer och mer centralt möter man fler och fler turister, men också desvärre fler ”turistjägare”. Usch, jag ogillar verkligen alla dessa -”Hello Mister, listen… where are you from… come in here, have some tea with me, special price only for you, just have a look at my papyrus…” men men, man sticker ju ut, så är det bara, och de vill ju också tjäna pengar och leva. Men jag pallar liksom inte med det, önskar jag kunde berätta för dem (på arabiska) att nej, jag är inte turist, jag bor (nåja) och arbetar här och vill bara ta en runda på stan en ledig dag.

När jag väl kommit fram till Midan Tahrir kunde jag få lite bättre syn på Egyptiska Museet den här gången. Ser hemskt ut! Eller jag antar att det precis som det mesta annat här, once upon a time säkert såg vackert och nybyggt ut, för inte kan man väl bygga så att saker och ting ser gamla och förfallna ut redan från början, eller? Nåja, jag måste ju besöka det en dag, men orkade inte idag. Tog mig en ”chicken burger” på KFC. Kan knappt fatta att jag gjorde det, fy va äckligt! Åtminstone fick jag lite ”lugn och ro” (nåja) för en stund från detta hemska Midan Tahrir ”torg”. Ja torg och torg, det är inte mycket till torg, utan mer en jättelik bilrondell med brutala landmärke i gråsmutsig betong, som t ex Nile Hilton Hotell och Arabförbundets högkvarter Mogamma, vilket rymmer runt 20.000 byråkrater från hela arabvärlden; vill inte ens tänka på hur det måste låta där inne en vanlig arbetsdag (oh my freakin’ God).

Efter att ha sick-sackat mig fram mellan bilarna på Midan Tahrir (man känner sig som en tjurfäktare eller som om man vore på San Fermín i Pamplona fast här är det inte tjurar utan bilar man försöker undvika) tog jag mig vidare längs Sharia Talaat Harb, gatan som är namngiven efter den egyptiska riksbankens grundare, och upp till Midan Talaat Harb. Den här sträckan mellan de två torgen Midan Tahrir och Midan Talaat Harb, är nog själva kärnan i det moderna Cairo. Man kan knappt gå rakt fram på de överbefolkade trottoarerna pga alla människor och alla stånd och gatuförsäljare och därmed hamnar man gåendes på själva gatan som ständigt är knökfull med tutande trafik. Om jag inte dör av avgasförgiftning så lär jag garanterat bli påkörd en dag. Känns skönt att veta att det blir antingen eller i alla fall :) När man går här hör man musiken (oväsendet om ni frågar mig) och böneutroparna från bilarna och affärerna på var sida och överallt omkring sig hänger den tunga lukten av bilavgaser blandat med matos och rökelse, ja halleda vilket kaos!

Väl framme på midan Talaat Harb hittade jag det en gång så berömda Groppis konditori som tydligen lär ha försett Storbritanniens kungahus med godsaker, något man knappast kan tänka sig idag. Blev duktigt besviken när jag steg in. Konditoriet är i stort sett tomt idag, så när som på ett par kyldiskar med ”take out” bakelser. Ja ja, jag antar att det är med Groppis som det mest annat här i Egypten, rejält på dekis och förfallet och med all ”storhetstid” duktigt långt bakom sig. Sorgligt, men sant…

Vände så i höjd med midan Talaat Harb och tog sharia Qasr el Nil tillbaks. Den var nästan till bredden fylld med skyltfönster med de mest glänsande och pråligaste av varor och framför allt en rejäl förkärlek för skobutiker! Antar att egypterna behöver mer skor än gemene man, eller? Konstigt nog hittar man aldrig ett par endaste skor som ser ok ut, och gör man, så har de aldrig större storlekar än 41; knappast en mansstorlek back home!

Väl tillbaks på Midan Tahrir tog jag mig en gul ”city cab” hem. Mina kollegor har ”varnat” mig för dem för de använder taxameter och inriktar sig på turister(???). Personligen tycker jag det verkar synnerligen skönt med taxameter (även om man då alltså inte kan pruta, vilket är mina kollegers invändning mot dem) och det visade sig också vara ett bra val. Hela vägen tilbaks hem kostade ca 9:- svenska kronor, laaagom taxipris va :)

Hemma nu, sitter här på min enorma takterass och spanar ut över Cairo och Cairo Universitys förgyllda kupol där borta i Dokki. Om jag ändå bara hade internet i lägenheten också, men icke! Jag får väl knalla ner till någon lokal Macdonaldo :) där de brukar ha gratis W-LAN så jag kan posta det här.

Ha det folk!

Bloggare fick 4 års fängelse!!!

Adel Kareem Nabil Suleiman, mer känd under sitt nom de guerre Kareem Amer blev arresterad av polisen i november förra året då han på sin blogg www.karam903.blogspot.com ofta angrep och kritiserade såväl de statliga som de religiösa egyptiska myndigheterna.

Detta sågs ju självfallet inte med blida ögon av vare sig Mubarak & Co eller av muftisarna som tillsist lät polisen slå till. I slutet på februari dömdes han så till fyra års fängelse för ”uppviglig till hat mot islam" samt "förlolämpande av Hosni himself” och trots att domen överklagades så fastställdes den nu igår. Såååå jäkla sjukt!

Ja, man får kanske akta sig så att man själv inte åker dit, fast vare sig Mubarak & Co eller muftisarna kan väl läsa webb-skånska!?!?

Ja vad säger man? Jag bor och arbetar alltså i en riktig hederlig diktatur, det trodde man aldrig...

Häxan gör mig gaaaalen

Har ny chef eller rättare sagt, rapporterar nu till en annan vice president och hennes högra hand vill ha fortlöpande uppdateringar från mig. Det vore väl helt ok, men ibland kan jag vara uppe hos henne och hennes team av konsulter och "rapportera" (det är mer som utbildning av dem för de fattar nada i granada) på en tisdag eftermiddag, bara för att hon sen ringer vid lunchtid på onsdagen och ber mig komma och rapportera om senaste nytt???

Ok, visst är det kul och spännande och utmanade att arbeta utomlands och väldigt annorlund mot att jobba i Sverige, men SÅ mycket nytt och sååå många framsteg gör vi INTE på mindre än 24 timmar. Jag har försökt förklara det för henne, att hon måste sluta försöka micro manage mig, jag har varit utan blöjor och napp i ganska många år nu, men inte fanken går det fram.

Hon har dessutom ett team med internationella Management Consultants som håller på att reformera Mobinil och vårt sätta att arbeta inom PMO. Det vore väl helt ok, men inte NU och inte i VÅRT program. Ja, jag har väl accepterat det och följer deras riktlinjer, men mitt team stenvägrar. Det finns bara inte tid, säger de. Och visst är det så, de har rätt!

Men visst behövs det säkert ett nytt sätt att arbeta här på Mobinil men det är liiiiite sent att börja använda vårt program för att experiementera med det nu. Och sen blir man ju liiiiite orolig när hennes Management Consultants inte har en aaaaning om vad en MSC eller en HLR är eller för den delen ha hört talas om en BRS eller vad billing och dunning är! Jovisst, man behöver väl inte veta det som Management Consultant (för deras expertis är ju - förhoppningsvis - att reformera arbetssättet) men haaaaallå, har någon hört talas om att åtminstone FÖRSÖKA sätta sig in i kundens bransch och vardag.

Icke! Kom bara hit och ge oss massa nya PPT templates att fylla i (det kan jag leva med även om mina egna templates så här långt faktiskt är bättre än deras och det höll faktiskt även häxan med om, då blev de liiiite sura de där Management Consulterna :) men värst av allt är att de ifrågasätter kunskapen och kompetensen inte bara hos mig, utan hos hela mitt team!!!!

Fick idag frågan:
- "How do you know that the Network guys have understood the function of the HLR for MNP?"

Ja det var en av Management Consulterna som försökte svänga sig med lite telekomsnack) och då tänkte jag, vad fan menar du med "how do you know", vill du att jag låter dem göra ett prov ? Kanske en liten tenta på deras vanliga arbetsuppgifter, men när idioten (Management Consulten alltså) sen följde upp med:

-"Do they understand their responsibilities..."

Ja då tappade jag humöret och svarade:

-"No, probably not, since most of then are monkeys we get from the local zoo, but if we are lucky we might teach them how to talk and walk at the same time..."

Fubbikar!!! Och sen att häxan vill filtrera allting innan jag rapporterar till Vice Presidents och Directors också, såååå otrooooligt irriterande!!! I Sydafrika funkade det mycket bra! Jag hade fullt ansvar men oxå full och ocensurerad tillgång till top brass och kunde informera och rapportera när och vad jag ville och det var högt i tak och man kunde ta en diskussion, men här, ja halleda, byyyyyrååååkrati!!!

Det är så här va (spana in farsan) OM jag nu har fullt ansvar så kan jag bara ta det, om jag också får rapporta vad JAG uppfattar som med sanningen överenstämmande och INTE har något jäkla filter som plockar bort slides och ändrar mina texter!!!

Ja fy fan va sjukt det här stället är!

Min kulturella förståelse = NOLL

Fy sjutton vilken natt! Det drog så kallt i sovrummet i natt eftersom de sad excuses for window shutters inte går igen ordentligt, så vid 03h30-tiden flyttade jag in på tv-soffan. Den är åtminstone mjuk och hyfsat skön. Därtill svepte jag om mig mit ljusblå egyptiska täcke jag köpt, som faktiskt är riktigt varmt och skönt, men i vardagsrummet är det om möjligt ännu mer lyhört och ljust och trots att jag drog på mig mina löjliga flygplans-ögontäckare och låg och lyssnade på P1:s ”God morgon Världen” (vilket jag alltid brukar somna så skönt till) så vaknade jag strax före 05 när ”idioten i tornet” började larma!

Ja, jag vet, det heter Minaret och böneutropare och ja, jag vet, han kallar till bön och det är ju en inspelning, men VARFÖR måste de ha en sådan inspelning lirande kl 05 varje morgon och dessutom på full patte!!!???!!! Ja jag som en gång trodde att jag var så förstående och kulturellt bildad (och hela den biten) inser nu mer och mer att jag börjar bli gammal, trångsynt och oerhört bekväm och därmed inte bara inte uppskattar utan direkt retar livet ur mig på de här förbannade musselmanerna och deras böner.

Min lägenhet ligger, vilket jag upptäckt först sedan jag flyttat in, mitt emellan två moskéer och än har tydligen inte det centrala direktivet gått igenom som ska garantera att alla moskéer kallar till bön på exakt samma tid, för guuud va jobbigt det är när man precis somnat om bara för att vakna till nästa tornkvidare på andra sidan kvarteret. Jag känner konstigt nog allt mindre förståelse för hur religionen kan få styra ett land och alla dess invånare som det gör här, och då mina vänner märk väl Egypten är förmodligen ett av de mer sekulära muslimska länderna.

Ja jag får väl ta och vakta min tunga, för så sent som igår läste jag om en egyptisk bloggare i Alexandria som dömts till tre års fängelse för att ha ”förolämpat islam” på sin blogg. Jamen herregud (se där, nu hädade jag också!) man får fängelse för att ha ”förolämpat islam”, vill inte ens tänka mig hur många år jag skulle få om de egyptiska myndigheterna kände till min Cairoblogg, huga!

Nåväl som sagt, hade en kass natt och sov dåligt, men Khalid stod glatt utanför porten kl 10h00 som avtalat. Efter att ha kollat på ytterligare en lägenhet (han ger aldrig upp) så körde vi till ”Citadellet”, alltså Salah ad-Din’s (Saladin) 900 år gamla befästning (al-Qala) på en bergsutlöpare utanför stan. Det sägs att man ska ha en fantastisk utsikt över Cairo från Citadellet, men idag, som så ofta annars, rådde ett konstant soldis och smogg över staden så det var tyvärr inte så mycket man såg. Al-Qala, som förmodligen är huvudpunkten i det islamiska Cairo, är utan tvekan ett av stadens mest populära turistmål och köerna var långa och varma, men tack vare att Khalid är officer i armén så viftade han lite med sitt officerskort och snackade lite med vakterna och sen inte bara gick vi in utan att betala utan också utan att behöva stå i den långa och varma kön (tack för det Khalid!).

Al-Qala visade sig vara ett virrvarv av moskéer (vad annars!), muséer, tinnar och torn och där väl Muhammad Alis stora moské i osmansk stil tog priset! Denna alabasterbyggnad dominerar Cairos östra horisont och uppfördes till det moderna Egyptens grundare, Muhammad Alis ära. Den gode Muhammad var ursprungligen Alban och krigare i den osmanska sultanens tjänst. På tidigt 1800-tal gjorde han sig till härskare av Egypten (under ottomanska riket) genom att likvidera de främsta ”mameluckerna”. (Jag får väl ta och skriva ett par rader om egyptens historia för er som inte känner till den eller som inte orkar kolla på nätet)

Jag pillade faktiskt av mig pjucken och knallade in och bortsett från för-gårdens avskalade men ack så lugna och sköna tomhet så var det inre en besvikelse så till vida att det var överfyllt av turister. Dock är byggnaden imponerande men som brukligt är tom, så när som på turisterna då alltså, två bönestolar och så den gode Muhammed Alis marmorgrav som ligger till höger när man kommer in i den väldiga bönehallen.

När jag kom ut hade Khalid letat rätt på en gammal officers-kollega som tog oss med till Qasr al-Gawhara palatset som ligger bredvid. Här fick jag mig en liten historilektion till livs av en liten servil man med satt utseende. Faktum är att han påminde om Muhammed Ali själv eller dennes albansk-egyptiska barn och barnbarn. I al-Gawhara såg jag också Alis tron i guld och rött siden, vilken var lika bred som låg för Ali hade nog en lite väl stor förkärlek för det goda här i livet. Här, i al-Gawhara, hade tydligen den franska kejsarinnan (Napoleon III:s hustru) också övernattat en natt då hon befann sig i Egypten för Suez-kanalens invigning. Ja och så fortsatte det med massa totalt ointressanta turisfakta, men ändå, killen snackade ju trots allt engelska!

Så officer som han är så tog Khalid sedan med mig till såväl polis- som militärmuseet i al-Qala. Det var lika intetsägande som ointressant och fyllde mig mest med en förundran över hur alla dessa diktaturer och u-länder alltid kan hylla våld och militarism så högt. Ja Polismuséet var ett skämt. Det var förmodligen det sämsta jag någonsin sett och inte värt att ens gå in i, nedslitet och söndrigt för att inte säga totalt ointressant innehåll. En enda lång hyllning till polisen i Egypten som vi alla vet alltid har och forfarande används som repressiv maktfaktor mot folket. Jo, det fanns en intressant sak, det var de gamla fångcellerna som dock inte låg i själva muséet. Här förvarades ända fram trill 1983 för regimen misshagliga personer, bl a gömde man bort Sadats mördare här i väntan på rättegång 1981.

Militärmuséet var lite bättre, åtminstone var det inte hål i väggarna och söndriga montrar när innehållet saknades, men samtidigt, ett enda stort muséum som hyllar krigsmakten och dess officérskår? Nåja, jag fattar ju, det var ju de s k ”fria officerarna” som tog makten och som allt sedan dess styrt landet genom Nasser, Sadat och nu (allas favorit-hatobjekt) Mubarak.

Jag måste erkänna att mina kunskaper som de Israelisk-arabiska krigen och därtill Suezkonflikter och liknande inte är särskilt imponerande eller för den delen dagsfärska, men visst har jag för mig att Egypterna bara torskade varenda gång, om det inte vore för USA och eller ryssarns ingripande och därmed blir ju hela grejen att förhärliga en krigsmat som aldrig lyckats särskilt bra, om möjligt bara än mer pervers. Men men, så är det nu än en gång i dessa Mellan Östern-diktaturer… patetiskt!

De av er som känner mig från tidigare resor måste höja förvånat på ögonbrynen när ni läser mina rader ovan. Borta är allt intresse och nyfikenhet för nya kulturer och en känsla av att ”oooh här skulle jag kunna bo och här är så spännande och intressant…”. Jag vet ärligt talat inte vad det är med mig men jag förundras bara om och om igen hur eller kanske snarare OM dessa människor verkligen är del av samma kultur som en gång uppförde pyramider och var världens ledande kulturnationer med djupa kunskaper i arkitektur, matematik och läkar-vetenskap? Om så är fallet, vad hände? Var gick det fel? Titta på Al Hambra i Spanien, ja titta på alla de moriska kvar-lämnorna i Spanien, som sedan föll till de inbitna och rabiata super-kristna spanjorerna och därmed rimligtvis borde ha farit illa under tidens gång och jämför sen dem med alla dessa kvar-lämnor här i den islamska världen… Ja jag vet inte hur många gånger jag sagt det, men jag fattar inte hur man kan ha låtit det förfalla så här. Det är sorligt och ledsamt…

Vi hoppade över Ibn Tuluns moské och drog oss efter en lätt lunch ifrån al-Qala för att istället besöka Islams (eller i alla fall sunnivärldens) mest framstående universitets- och kultur-institution, Al Azhar. Moskén med samma namn grundades redan på 970-talet och är än i dag huvudinstitution för islamsk utbildning i den islamska världen. Al Azhar’s ”sheyk” (andlige ledare) är Egyptens främsta religiösa uttolkare och auktoritet, inte minst för de många tusentals muslimska studenterna från hela världen som här lär studerar Koranen, muslimsk rätt, grammtik, logik och retorik. Numera erbjuder universitetet också mer profana ämnen så som medicin, teknik och handel.

Vi hamnade utanför ”Barberarnas Port” där studenterna traditionellt brukade få sina huvuden rakade innan de inträdde i studievärlden. Dock fick jag behålla mitt hår även om jag nog skulle behöva en rejäl skalpering just nu. Nåja, det får väl vänta tills att jag kommer hem. Det är så skönt att klippa sig hos en svensk frisör. Min heter Ahmed och är från Irak och är barnbarn till Josef som en gång grundade klipperian på Möllan där hemma :-)

Efter ett kortare besök gick vi runt kvarterat och hamnade utanför Sayyidna al-Husseins moské. Om Al Azhar är sunni-muslimernas främsta uttolkare, så är al-Husseins moské en av de viktigaste för shiamuslimer. Husseins lär ha varit barnbarn till proften Mohammed, och hans far Ali var gift med Mohammeds dotter. När Mohammed knallade vidare så försökte Ali (som alltså var hans svärson) ta makten då han ansåg sig vara den rättmätige arvtagaren, men han hamnade då i konflikt med den styrande Umayyad-dynastin och dog i Irak. I denna moské förvaras hans son, alltså Husseins som då alltså blir Mohammed dotterson, huvud!

JO jag vet, det låter sjukt! Det är väl som med Santiago i Spanien där man förvarar aposteln Jakobs kvarlevor, men varför och hur Husseins huvud hamnade i Cairo, det var det ingen som lyckades upplysa mig om. Dock följer alla shia-muslimer än till denna dag Ali och Hussein och anser att de var Muhammeds rättmätige arvtagare, medan sunni-muslimerna (t ex Egypten) anser att Umayyad-dynastin var rättmätige arvtagare.

Efter denna utvikning i islams sekter tog vi oss slutligen ett besök på Khan al-Khalili, som väl får anses vara Cairos svar på Kiviks marknad eller Roof Top Market i Rosebank Joburg :-) fast naturligtvis med sin lokala varianter vad beträffar utbudet. Såna här marknader lämnar mig nästan alltid totalt oberörd, om inte irriterad över alla försäljares dåliga försök att kränga billigt krimskrams som ingen vill ha. Ja ingen och ingen, Hannah och Emma hade säkert hittat något att handla här och likaså mina systrar och min mor för de brukade ju släpa hem ölöppnare och suvenirdockor från halva solorts-Europa när man var ung. Presenter som alltid var lika välkomna som mässling men som dock tack och lov man kunde göra sig av med snabbare än sjukdomen :-)

Hittade dock en gammal man som satt och sakta, sakta präglade in silver, koppar och guldtrådare i mässingsfat och de var verkligen ett fint hantverk, men annars var Khan al-Khalili som det mesta annat här skitigt, nergånget och förfallet. Jag tycker synd om människorna i Cairo.

Nu är det lördagkväll, klockan är ett par minuter i tolv och där hemma har Sverige sett på melodifestivalen eller står fortfarande och hänger i en bar. Här är det sista dagen för helgen och imorgon är det dags att jubba igen. Känns lite surt när man tänker på att det är lördagkväll och att man egentligen borde vara ledig, men men, so ist dass Leben unter den Linden :-)

Dags att sova nu, eller försöka i alla fall, om trafiken där nere på gatan bara kunde lugna ner sig lite, men icke, om de inte tutar så dör de nog. Måtte jag nu bara somna innan det är dags för tornhojtarna att ge sig på det igen :-)

Sov gott där himma!

Mugg-burgaren Arne

Så var man då nödgad att byta hotell pga att Mobinil inte fick tummen ur i tid (quel surprise!) och förlängde hotellet. Nåväl, inte hela världen, packa ihop, ringa Khalid och så iväg.

Nya hotellet låg faktiskt bättre till, nice utsikt över Nilen och precis runt hörnet från Midan Tahrir och bortsett från att balkongdörren inte gick att låsa och att dörren i mitt rum som leder till rummet bredvid inte heller gick att låsa och att ytterdörren hade en ca 3 cm stor glipa till karmen när man stängde, så var det väl helt ok. Fick också passat på att ääääntligen kommit ner till Midan Tahrir och sett mig omkring och kom denna gång hela vägen fram till Egyptiska Museet utan att bli överköd, håhåjaja, vilka framsteg man gör :)

Så andra kvällen på hotellet, kom hem sent och ringde upp en burgare till middag. Smakade väl helt ok och gick sen och lade mig, bara för att vakna ett par timmare senare och därefter spendera resten av natten på toaletten. Tror inte att jag spytt och babbat så mycket i mitt liv på en och samma natt. I takt med att vätskan lämnade kroppen så kickade ju oxå febern i. Tömde minibaren på allt drickbart, ja icke-alkoholhaltigt alltså, men inte sjutton hjälpte det, fy vad jag mådde kasst!

Ringde Khalid nästa morgon och bad honom att köpa febernedsättande och mycket dricka. Sagt och gjort, eller nåja, det tog 4 timmar att få hit mina inköp! Först tog det Khalid 2 timmar eftersom han missförstått mig och därpå blivit osäker på vad det var han skulle köpa, men dessvärre inte hade pengar på sin mobil och därför inte kunde ringa mig och fråga. Så den stackarn stod i 2 timmar utanför en butik och väntade på att jag skulle ringa upp igen(!!!!)

Lite senare, när Khalid väl kom till hotellet så sade man i receptionen att jag bodde på rum 324, varpå stackarn släpade upp mina inköp dit. Dock bor jag på rum 615 så Khalid fick återvända till receptionen i ogjort ärende. När jag efter ytterligare en timmes vänta åter ringde upp Khalid och han förklarade för mig att mina kassar nu stod i receptionen, ringde jag ner dit.

Receptionen lovade att skicka upp mina inköp med det samma (jovisst!). 20 minuter senare, ingen dricka och ingen panodil. Ringde till receptionen igen, men de sa att jag inte var på mitt rum!??! Eh vaaaa??? Förlåt??? Nä, de idioterna hade åter skickat kassarna till rum 324, varpå jag förklarade att jag fortfarande bor i rum 615 så kan in snääälla skicka upp dem nu!!!
-Ok, då, vi skickar med det samma.

10 minuter senare, knackar på dörren och jag släpar mig dit. Utanför står bellboyn och frågar mig om jag behövde hjälp med att bära ner mina kassar? Nu hade tomtarna plötsligt fått för sig att jag behövde hjälp att få något nerburet i receptionen. Halvt tokig ringer jag ner igen:

-"Har ni eller har ni inte mina kassar i receptionen?
- Nej, det har vi inte Mr Nilsson"
- Men min chaufför säger att han lämnat in kassarna i receptionen och ni sa ju själv för 20 minuter sen att ni hade kassarna där.
- Jo, vi har kassar här, men de är inte era Mr Nilsson, de tillhör rum 324, det har chauffören som lämnde in dem själv sagt.

-Amen era jävla morons!!! NI sa ju till min chaufför att jag bodde i rum 324, DÄRFÖR gick han dit och därför skrev han sen rum 324 på kassarna, men jag bor nu och igår och ända sen jag kom hit till här skithotellet fortfarande i rum 615!!!

-Ja-haaaaa (tänk er Jonas Gardell-style), men då HAR vi ju era kassar här, jag ska genast skicka upp dem.

20 minuter senare, fortfarande ingen leverans. Heltokig och feber-frustande skriker jag i telefon till receptionen:
-"Var fan är mina kassar???"
-Jamen Sir, er chaufför har ju handlat dricka och vi tillåter inte att man tar in mat och dryck utifrån hotellet... "
-"Och varför i hela fridens namn gör ni inte det???"
-"Ja dels för att vi ju vill att ni ska handla från oss och dels därför att vi har vissa krav på kvaliteten på mat och dryck."
- "Du bara precis fucking skojar med mig din jävla freak!!! Ni bryr er om kvaliteten på mat???? Yeah right!!! Du, jag åt en av era mugg-burgare igårkväll och har sen spytt konstant i tjugo timmar och behöver nu REJÄLT med dricka, inte några små löjliga mini-flaskor som står i the sad excuse for en minibar. Den har jag för övrigt tömt för längesen och den har ännu inte blivit påfylld, så antingen skickar du upp kassarna NU med det f-cking samma eller så kommer jag ner och spyr i receptionen istället!!!"

Så efter den lilla exercisen i Customer Service levererades tre kassar med dricka och pain killers till mitt rum. Och som tur var så hade jag också fått PIP ("Piller av Paul") så nu, 48 timmar senare har det hela stabiliserat sig och jag kan röra mig i allt större avstånd från toaletten. Men fy fan, magsjuka i det här u-landet där ingen jävel fattar vad man säger, det är inte roligt!

Idag ska jag dock försöka checka ut från hotellet och sen flytta till min lägenhet. Självfallet har de ännu inte lyckats installera internet i lägenheten men de skulle försöka ordna lakan och kuddar (wow!) Lägenheten ligger i alla fall överst i ett tiovå-ningshus med stor nice takterass i området Dokki, så får vi väl se om jag kan spy och babba ner den oxå :-)

Over n out...

Onödiga linjer i gatan

Idag skulle jag på möte med konkurrenterna Etisalat och Vodafone på Vodafones kontor i "Smart Village".

Smart Village är en nybyggd och modern IT- och Telekomby (ungefär som Kista antar jag) där bl a våra två konkurrenter och Regulatorn NTRA har sina kontor. Mobinil, som jag arbetar för, har däremot sina kontor i två 33-vånings höga skyskrapor (Nile City Towers) mitt inne i smeten i Bulaq längs gatan Corniche el Nil som, vilket namnet antyder, följer floden med samma namn.

Konstigt nog är kvarterat Bulaq, där alltså våra kontor ligger, ett av de fattigaste kvarteren i hela Cairo och vid första anblicken kan det verka mer än konstigt att förlägga dessa moderna kontor här. Men Mobinils majoritetsägare, Orascom Telecom som ägs av Mr Naguib Sawiris, som förutom att han är kristen Kopter och dessutom anses vara Egyptens rikaste man, hade en baktanke med projektet. Hans köpa nämligen marken ytterst billigt (eftersom den låg i slummen) och sen byggde han våra två enorma kontorstorn, klämde in ett shoppingcenter och ett lyxhotell där emellan, och sen så har han kallt räknat med att priset skjutit i höjden, vilket också varit fallet.

Hur som haver, till Vodafone skulle jag, men eftersom Mobinils vice president Mr Hashim ville prata med mig innan jag åkte, och han naturligtvis inte var i tid (det är ingen någonsin här) så fick jag och Khalid ganska så bråttom när vi körde till Vodafone.På vägen dit så kom jag till att tänka på att Khalid som vanligt körde mitt på den vita mittlinjen och som vanligt sick-sackade mellan bilarna. I någon form av självbevarande så frågade jag honom lite ironiskt om han visste vad de där vita linjerna på marken var till för egentligen? Han svarade dock lika lakoniskt som alltid -"Ja jag vet inte, de är bara i vägen när man kör!" - helt underbart! :-)

Likadant är det på kvällarna när vi ska "hem" till Conrad (ja alltså mitt hotell Hilton Conrad), då är det en "jäkla omväg", enligt Khalid alltså, att behöva köra den vanliga vägen från kontoret till hotellet. Man måste nämligen då först köra en korsning frammåt, därpå göra en u-sväng, sen köra några rödljus tillbaka, en ny rundpall och sen frammåt ytterligare en bit innan man kommit till hotellet. Som ni kanske la märke till av "färdbeskrivningen" så kan jag alltså se hotellet från kontoret och det tar kanske 10-15 minuter att gå dit, OM det nu inte vore för att det finns lika många bilar överallt som det gör på motorvägen mellan Malmö och Lund. Men DET, tycker Kahlid är på TOK för omständligt, ja att köra den vanliga vägen alltså, så han vänder sonika bilen och så kör vi sicksackandes MOT trafiken och självfallet tutar vi hela tiden, för det vet ju alla att "tut-tut" betytder att "här kommer jag med Mr Jorgen och han är hungrig så vi har lite bråttom..."

Ja mycket ska man vara med om, men en bilresa MOT trafiken i Cairo är lite av en puls- och livshöjare, om det nu inte är pulshöjare och livsförkortare :)

By now...

Shopping med Livvakt :)

Fridens,

Har känt mig lite "isolerad" här, ja så isolerad man kan känna sig med tjugo (20!!!) miljoner människor in på knuten, men min kund (Mobinil) glömde så klart att ordna med en chaufför första helgen, men så idag kom jag i alla fall iväg på lite shopping.

Khalid (min chaufför) körde mig till Nasr City's moderna shoppingcenter "City Stars", vilket är ett jättekomplex i amerikansk stil med Food Court och massvis med butiker på flera våningar. Dock höll de flesta av dem stängda i tid och otid för det var ju fredag och då befinner sig de flesta i moskeen och ber. Hur som hvar så blev jag mest "stressad" och kände mig "obekväm" eftersom Khalid gick med mig överallt och t om bar mina kassar och körde min varuvagn(!). Jo jo, det var klart Mark & Jonas varning på oss :-)

Därtill "stoppade" och "kontrollerade” han alla som kom fram till mig, vilket kändes minst sagt konstigt! Ja jag inser ju nu att han nog inte bara är min chaufför, utan även ska funka lite som min ”bevakare”. Jag antar att Mobinil är lite rädda för att jag våldföra mig på alla de vackra kvinnorna med mustasch och tält över hela facet. Jag får väl erkänna att jag inte inte riktigt känner van vid att ha en ”bodyguard” vid min sida. Jag undrar om han ser mig som Whitney och sig själv som Kevin Costner :-)

Hur som helst så kände jag mig liksom stressad av att Khalid gick med hela tiden. Jag vet ju att han vill hem till sin familj och fira helg han också, eller åtminstone antar jag det. Ja han säger ju aldrig nått, men jag vet ju att det är ”lördag” här idag (fast egentligen fredag då alltså) och då vill han väl vara med sin fru och sina tre söner kan man tänka sig. Jag försökte övertala honom att åka hem och att jag kunde ringa honom när jag var färdig, men icke, han vek inte från min sida. Jag tror bestämt att jag ska döpa om honom till Trofast.

Det hade väl varit bättre med en egen bil (klarade man av att köra i Joburg borde man väl klara Caio oxå, eller? Nja...) och sen bara ha chaufför tillgänglig när det behövdes, så som jag hade i Joburg. Samtidigt är Kalid sååååå himla glad för sitt jobb, han var nämligen arbetslös fd officer från armen, och tackar därför typ varje dag för att han får en möjlighet att arbeta för mig. Dessutom berättar han intressanta historier om kriget mot Israel och pekar ut alla de tusentals militära monumenten som "förgyller" huvudstaden. Ja jag tror det i alla fall, för det är inte mycket jag förstår av det han säger. Å andra sidan så är det ju samma för hans del. Jag kan aldrig ställa frågor med multipla svarsalternativ till honom, det funkar inte! Man får fråga "Är det här vägen till Alex?" och då säger han glatt "-Eh...Yes?", men skulle jag till äventyrs ge mig på att undra t ex om "Är det här vägen till Smart Village eller till Sixth October?", ja då blir det exakt samma svar "-Eh...Yes?". Det är lite som Rune; -"Vill du har öl eller vin till maten? Ja tack!"

Ja, han är en rolig gubbe Khalid och han har så härliga röda stickade västar också. Ja inte när vi gick på City Stars idag, då hade han äkta cowboy-boots, blå jeans, vit tight skjorta och riktiga SUPER-NICE spegelglas-solbrillor á la Tom Cruise i Top Gun som han hakade fast i den uppknäppta skjortan. Faktum är att han faktiskt såg ut som en typisk livvakt i Mellan Östern på sin day off :)

Nåväl, dags att sätta punkt, ska ner och njuuuta av den libanesiska bufféen i hotellrestaurangen - yummie!

Ciao 4 now, J