Farmor

Iris Nilsson, 03 Okt 1914 - 28 maj 2007

Ja fy fan, vad säger man... Jag vet, det är naturligt, det är logiskt, det är minst sagt väntat, hon är (var) nästan 93 år och har varit rejält sjuk senaste året, men likväl så känns det så jävla tungt...

Jag är såååå glad att jag var där hos henne i söndags och tog avsked innan jag satte mig på planet tillbaks till Cairo, men fy fan det var inte lätt. Hon har då helt slutat äta och dricka. Kroppen helt lagt av, men hon var ändå vaken en liten stund när jag var där och hon sa mitt namn, så hon kände igen mig och det känns skönt!

Men efter mitt besök befann hon sig närmast i en form av sista timmarnas dvala – hon svarade inte på tilltal, vaknade inte, bara ”sov”, och personalen slutade sen oxå att ge henne vätska eftersom hon var så pass sjuk och så gammal och man inte ville förlänga lidandet så där i livets slutskede.

Hennes bana har kommit till sitt slut och jag vet att hon har haft ett långt och fullt liv, men det känns ändå såååå tungt, mycket tungt. Det känns ändå skönt att veta att Sarah och Paul satt där så att hon inte var ensam när hon gick över. Och töserna har varit där och lagt blommor nu.

Jag bara stod där mitt i min jävla workshop och talade och gick på, och så såg jag telefonen blinka till och då visste jag, då visste jag att det var över...

Jag ville liksom verkligen inte förlora henne också, men jag vet ju att this is life...