Promenad på stan

Tog mig en promenad dag, en rejäl sådan. Hittade efter viss möda ner till Sharia Dokki (Dokki gatan) och sen vidare ut till Sharia Tahrir och knallade därefter hela vägen till Midan Tahrir (Frihetens Torg). Stod en bra stund på Kubri Qasr el Nil (bron) och spanade på turister och båtar. Denna bro känns, trots att den också är rejält sliten, ändå helt ok med sina vaktande lejon i vardera sida och det är alltid kul kul att titta på folk medan Nilen brusar fram under fötterna, men frågan är ju hur mycket avgaser man hinner andas in.

I takt med att man kommer mer och mer centralt möter man fler och fler turister, men också desvärre fler ”turistjägare”. Usch, jag ogillar verkligen alla dessa -”Hello Mister, listen… where are you from… come in here, have some tea with me, special price only for you, just have a look at my papyrus…” men men, man sticker ju ut, så är det bara, och de vill ju också tjäna pengar och leva. Men jag pallar liksom inte med det, önskar jag kunde berätta för dem (på arabiska) att nej, jag är inte turist, jag bor (nåja) och arbetar här och vill bara ta en runda på stan en ledig dag.

När jag väl kommit fram till Midan Tahrir kunde jag få lite bättre syn på Egyptiska Museet den här gången. Ser hemskt ut! Eller jag antar att det precis som det mesta annat här, once upon a time säkert såg vackert och nybyggt ut, för inte kan man väl bygga så att saker och ting ser gamla och förfallna ut redan från början, eller? Nåja, jag måste ju besöka det en dag, men orkade inte idag. Tog mig en ”chicken burger” på KFC. Kan knappt fatta att jag gjorde det, fy va äckligt! Åtminstone fick jag lite ”lugn och ro” (nåja) för en stund från detta hemska Midan Tahrir ”torg”. Ja torg och torg, det är inte mycket till torg, utan mer en jättelik bilrondell med brutala landmärke i gråsmutsig betong, som t ex Nile Hilton Hotell och Arabförbundets högkvarter Mogamma, vilket rymmer runt 20.000 byråkrater från hela arabvärlden; vill inte ens tänka på hur det måste låta där inne en vanlig arbetsdag (oh my freakin’ God).

Efter att ha sick-sackat mig fram mellan bilarna på Midan Tahrir (man känner sig som en tjurfäktare eller som om man vore på San Fermín i Pamplona fast här är det inte tjurar utan bilar man försöker undvika) tog jag mig vidare längs Sharia Talaat Harb, gatan som är namngiven efter den egyptiska riksbankens grundare, och upp till Midan Talaat Harb. Den här sträckan mellan de två torgen Midan Tahrir och Midan Talaat Harb, är nog själva kärnan i det moderna Cairo. Man kan knappt gå rakt fram på de överbefolkade trottoarerna pga alla människor och alla stånd och gatuförsäljare och därmed hamnar man gåendes på själva gatan som ständigt är knökfull med tutande trafik. Om jag inte dör av avgasförgiftning så lär jag garanterat bli påkörd en dag. Känns skönt att veta att det blir antingen eller i alla fall :) När man går här hör man musiken (oväsendet om ni frågar mig) och böneutroparna från bilarna och affärerna på var sida och överallt omkring sig hänger den tunga lukten av bilavgaser blandat med matos och rökelse, ja halleda vilket kaos!

Väl framme på midan Talaat Harb hittade jag det en gång så berömda Groppis konditori som tydligen lär ha försett Storbritanniens kungahus med godsaker, något man knappast kan tänka sig idag. Blev duktigt besviken när jag steg in. Konditoriet är i stort sett tomt idag, så när som på ett par kyldiskar med ”take out” bakelser. Ja ja, jag antar att det är med Groppis som det mest annat här i Egypten, rejält på dekis och förfallet och med all ”storhetstid” duktigt långt bakom sig. Sorgligt, men sant…

Vände så i höjd med midan Talaat Harb och tog sharia Qasr el Nil tillbaks. Den var nästan till bredden fylld med skyltfönster med de mest glänsande och pråligaste av varor och framför allt en rejäl förkärlek för skobutiker! Antar att egypterna behöver mer skor än gemene man, eller? Konstigt nog hittar man aldrig ett par endaste skor som ser ok ut, och gör man, så har de aldrig större storlekar än 41; knappast en mansstorlek back home!

Väl tillbaks på Midan Tahrir tog jag mig en gul ”city cab” hem. Mina kollegor har ”varnat” mig för dem för de använder taxameter och inriktar sig på turister(???). Personligen tycker jag det verkar synnerligen skönt med taxameter (även om man då alltså inte kan pruta, vilket är mina kollegers invändning mot dem) och det visade sig också vara ett bra val. Hela vägen tilbaks hem kostade ca 9:- svenska kronor, laaagom taxipris va :)

Hemma nu, sitter här på min enorma takterass och spanar ut över Cairo och Cairo Universitys förgyllda kupol där borta i Dokki. Om jag ändå bara hade internet i lägenheten också, men icke! Jag får väl knalla ner till någon lokal Macdonaldo :) där de brukar ha gratis W-LAN så jag kan posta det här.

Ha det folk!