Ska jag någonsin lära mig att acceptera skrikarna i tornet?

Ja så var det då äntligen lördag, alltså fredag, i det här gudsförgätna landet. Det är bara sååååååå sjukt SJUKT SJUKT! Sitter på rummet och försöker läsa och skriva mail men det går bara inte för hela Midan Tahrir (Frihetens Torg, what a joke! Det ser ut som ett enda stort betong-bomhål, såååå tragiskt) EKAR och EKAR av vad låter som tusentals j-vla böneutropare! Jamen herremingud, och jag är inte religiös, kan ni inte synka era böner kanske? Fattar ni hur det EKAR här när 99% av alla byggnader är gjorda i betong och står uppförda med millimeters avstånd! Alla moskéer och även improviserade moskéer har ”avancerade” högtalarsystem som ska garantera att INGEN slipper undan Allah’s förträfflighet eller om ni så vill, garantera att ingen slipper undan detta öronens lidande. Det är något helt otroligt! Jag har aldrig beklagat mig över detta förut, absolut inte i Sverige, och aldrig i Marocko, men här! Ja herregud (oops did it again, hädelse!) det är helt OMÖJLIGT att ens tänka så som det ekar och det sjuka är (och det beror väl på att min arabiska är starkt begränsad) men det låter ju för fan som om de var ARGA och VANSINNIGA! Som om det HOTAR hela världen med undergång om de inte lyssnar på dessa s k ”böner”.

Alltså jag har alla fönster och dörrar stängda, därtill stora tunga gardiner som dämpar och så mina Senheiser noice reduction hörlurar med musik på full patte, och what? Hjälper det! Icke sa Nicke! Ni aaaannar inte hur högt det låter, det är helt sjukt! Det måste ju vara skadligt för stackarna som söker sig till moskéerna för bön. Om det är så tokhög ljudvolym här uppe på mitt hotellrum kan man ju tänka sig där nere på torget bredvid högtalarna! Stackare…

Det är sjukt, sjuk, sjukt och jag skäms verkligen för att säga det, men all min acceptans och förståelse och intresse för den muslimska kulturen som jag hade innan jag flyttade till Cairo för ett år sen, är nu nästa som bortblåst. Det känns oerhört tragiskt men jag känner bara att det existerar ett avgrundsdjupt avstånd mellan oss och att den här sidan är totalt ointresserad eller åtminstone oförmögen att ta ett steg för att mötas. Jag blir så ledsen, för det känns som om allt hopp är borta. När EU kritiserar Egypten för sina taskiga mänskliga rättigheter och regelbundet fängslande och tortyr av oskylda och människor utan rättegång, så blir mina kolleger ARGA på Väst för att vi kritiserar Egypten och för att vi alla är muslimhatare!!?!?!?!?

Ja vad kan man säga, den information och den kunskap de har i det här landet är stark begränsad och kanske är det bara okunskap eller så vill man bara inte ha en dialog utan väljer det easy way out och bara hatar allt som är väst och framför allt som är USA och judiskt.
Själv tror jag bara det är klart obildade på grund av alla dessa arabiska diktatorer som förtrycker alla araber. Med fri information och kunskap och utbildning kanske de hade haft en annan inställning? Just nu känns det åtminstone här i Cairo, men säkert också i andra arabländer, som om dagens ”faraoner” använder det enklaste tricket i världen, i.e. conquer and rule, man vänder folkets fokus mot yttre fiender; judarna, amerikanerna och väst; och så tillsätter man lika delar medeltida, intolerant och kunskapsföraktande religion, and Bob’s your uncle!

Ja traaagiskt är allt man säga. Ja och så att jag får förbannat ont i öron och huvud av detta skrikande! No one ever thought about TALA eller att det kanske inte behöv 2000 högtalare på varje moské, åtminstone inte när de ligger vägg i vägg. Man tycker att även de bedjande borde bli störda? Jag förstår inte hur de får ro och lugn till meditation och eftertanke när olika predikanters arga skrik TOK-EKAR på rockkonsertvolymsnivå hela tiden.

Ja fy fan för fredagar, i alla fall under bönetimmarna, det är HEMSKT! Enda fördelen är att gatorna är mer färdbara eftersom trafiken är mycket lugnare.

Mina arma öron...

Vila i frid BK!

Hemkommen till Hilton satt jag min vana trogen och sippade gratisdrinkar i Exec Loungen högt över den mörka floden som slingrar sig långt där nere runt 20-25 miljoner hjärtan och dubbelt så många avgasfyllda lungor. Så ett nytt mail i boxen, från Dan K – gamla hederliga, alltid lika roliga Dan K – men hans notiser bar idag svarta sorgekanter.

BK är död! Det hade varit tre annonser i tidningen igår. Hans flickvän/fru hade tydligen dött för något år sen och på förra årest sista dag så lämnade också BK in. Dessvärre efterlämnar de en liten son :( Sååå jävla tragiskt! Fy fan! Jo jag vet att BK hade varit heavy on drugs förut, och kanske var han det nu också, men det spelar liksom inge roll ändå, det är bara såååå tagiskt! Det här är trots allt en barndomsvän och skolkompis. Kan knappt fatta att det är sant!

Till BK’s minne vill jag berätta om en dag när jag pluggade i Lund och hade varit och besökt morsan. På väg ner till bilen mötte jag BK som efter ett kort snack frågade om jag inte kunde köra honom? Jovisst, det är väl klart, sa jag. Han vände sig om, busvisslade till och från ingenstans dök två polare upp kånkandes på en stor verktygslåda och med en ”vakthund” i släptåg. De tryckte in sig i baksätet på min lilla flygande motorsåg (kommer ni ihåg Suzukin :) och iväg for vi.

- Var ska ni då? frågade jag B K.
- Eh ja, du kan bara köra ner oss till villorna i Limhamn. Förresten, om du vill kan du vänta en stund och köra oss härifrån oxå… :)

Jag avböjde med ett leende erbjudande om att agera "flyktbil", och återvände "hem" till tryggheten bland böckerna i Lund.

Det är konstigt hur olika vägar vi ”väljer” att vandra här i livet. Eller är det bara så att vi alla vandrar vilse i perioder, men att vissa av oss har turen att hitta ett vänligt värdshus där ute i snårskogen?

Vila i frid BK!!!

Tillbaks i Cairo

Tro't eller ej, jul och nyår är över och man är tillbaks i det här gudsförgätna råtthålet! Kan inte fatta var all ledighet och skön avslappning tog vägen. Det var ju sååååå skönt att bara vara hemma och ANDAS, såväl via lungorna som social frihet. Ja fy fan, de fattar inte hur förslavade de är i den här hålan. Nåja, det är ju inte bara dåligt här, folk är mycket trevliga och ödmjuka och sliter verkligen för att hanka sig fram i vardagen.

Och det är ju alltid kul att träffa kollegorna igen. Många glada ansikten men oxå mycket nerver, inte lång tid kvar innan vi går live och nu är alla nervösa och börjar med sin "mudd slinging". Tala om sandlåda! Hade styrelsemöte idag och stackaren från Marketing fick sina fiskar varma. T om Network och IT Directors attackerade Marketing’s strategi och inte minst reklamkampanj. Ja ja, vi får väl se vad det lider.

Men annars är det ju liiiiider som jag känner att jag gör. Ja ja, allt är ju relativt. Hörde från XXX i julas om YYY och hans s k ”liv” på Parkmöllan. Fy fan vilken ågren jag får! Och inte har jag varit och hälsat på heller! Jag tror det var när jag arbetade i Spanien som hans stora olycka inträffade. Så konstigt, så konstigt, För vissa är en olycka det ”bästa” som hänt och de är starka och kan gå vidare och skapa sig ett bättre liv med jobb, familj och barn, medan andra som redan från början var ”svagare” och hade svagare socialt nätverk bara blir mer ensamma och råkar så pass illa ut att de varesig fysiskt eller psykiskt kan klara av ett normalt liv. Vilken värdighet har ett sånt liv? Jag sätter mig inte på något sätt till doms, jag säger inte att ett sånt liv inte är värdigt, jag liiiiider bara eftersom jag själv sett hur en när och kär familje-medlem reducerats från en levande, lekandes, stark hjältefader till en hjälplös grönsak totalt utelämnad till andra människors ”goda” vilja.

Nåja, ska inte gå in på det nu, för det sista jag klarar av här och nu där jag sitter i mitt lyxhotellrum är den åååååångesten. Avslutar med att konstatera att det också är NICE att se solen igen. Tror inte det var sol en endaste dag när jag var hemma i Skåne, alltså på himmeln, men väl i mitt hjärta då jag fick vara hos mina tre solar dag och natt.

God natt!

Glad Advent önskas från papparazzin

Hallå ja,

Hur stå det till så här i Adventstider? Hoppas allt är bra med er där hemma! Har liiiiite svårt att fatta att det faktiskt är första advent och att det nu finns stjärnor och ljusstakar i alla fönster där hemma och att glöggen står på spisen och puttrar och pepparkakor njuts till julmusik. Ja, just nu ska jag erkänna att jag riktigt, riktigt längtar till hem mörk men ack så myyysig svensk vinter och jul. Men som sagt, svårt att tänka sig är det, inte minst som jag precis kommit tillbaks från en tripp till Luxor (Thebe) där jag bl a besökt grav- kamrarna i Kungarnas och Drottningarnas Dal (Tut Ank Amon & de andra mumierna) samt inte minst de mycket (!) imponerande och - trots sina tusen år på nacken - välbevarade templena i Luxor och Karnak. Mellan allt historiebesökande kunde jag för övrigt också slappa i hotellets pool som konstigt nog flöt(!) på Nilen. Med andra ord har jag badat i Nilen, fast i en pool i Nilen :)

Igårkväll efter att jag packat och borstat av mig allt ökendamm och sippat den sista drinken i poolen ;) så bestämde jag mig för att besöka Luxortemplet en sista gång. Hade hört att det skulle var upplyst på kvällarna och mycket riktigt, det var det. Otroligt vackert! Fick plötsligt för mig att det skulle vara ännu bättre där innifrån. Såg mig omkring. Ingen här, ingen där! Ah va f-n, hur svårt kan det va och klättra över! Sagt och gjort, ett par snabba steg och så var jag inne. Nu kunde jag gå där i lugn och ro och njuta av dessa fantastiska monument utan att behöva trängas med de tusentals turister som på dagtid frekventerar stället.

Plötsligt när jag går där och "smyger" så kommer en man gående med tre kvinnor i följe samt en guide och några vakter. Jag tänkte "Ok, nu åker man ut...", men gruppen tog ingen notis om mig alls. Istället "flockades" de kring mannen i hatt och när han så plötsligt öppnade munnen förstod jag direkt varför. DEN släpiga och speciella rösten kände t om jag igen!

Jamen, det är ju... ah, fanken, det är det ju faktiskt! Kände mig aaaningen fånig, men samtidigt kunde jag inte låta bli, jag gjorde helt enkelt en "paparazzi" och tog ett foto. Naturligtvis blev det inte särskilt bra men ändå. Mannen i hatt och hans grupp hajade till och vände sig "irriterat" om, men när de så såg att jag, precis som mannen i hatt, också bara var en historiefreak så lugnade de ner sig.

"-Ah, another enthusiast who snuck in…", sa Matt (mannen i hatt heter nämligen så) och fyrade av det där sneda leendet. Ja, vad svarar man? Jag kände mig ungefär som tjocka ”Dummermusen” i Askungen:
"-Eh, ööööh… ha' den äran..." (nej, nej, dumsnut!).

Ja ja, hur pinsam kan man bli! Nog för att jag vet att vissa delar av mänskligheten springer benen av sig för allt vad kändisar heter, men att gamla jag skulle bli närmast stum bara för att jag stod framför en ”Hollywoodstjärna”, ja det trodde jag aldrig om mig själv J Hur som haver, med tiden kom tungan tillbaks och vi bytte några ord (Matt berättade bla att han just varit på Cairo filmfestival och eftersom han älskade historia så passade han på att besöka allt vad Egypten har att erbjuda) och sen så bara gick vi där, Matt och jag, och njööööt av de gamla egypternas amazing tempels och vi var såååå lyckliga :)

En riktigt, riktigt Trevlig Första Advent tillönskas,
Jörgen

Egypten allt mer islamiserat

Träffade en amerikan i loungen. Han hette Scott och jobbade som journalist på San Francisco Chronicle, och berättade att han nu återbesökte Egypten för första gången på femton år. Det som slog honom så fort han kom ut på gatorna i Cairo igen var att staden numera påminde honom om Tehran, Irans huvudstad. Hur så, frågade jag. Jo, så här såg Egypten aldrig ut förrut, nånting månste ha hänt, för sist jag var här så såg man nästan aldrig en kvinna som bar ens en huvudduk och numera ser man nästan överallt kvinnor som bär full niqab (alltså för ansiktet heltäckande duk).

Det påminde mig för övrigt om något som just nu är på tapeten i Egypten, nämligen det ramaskri som utbrutit i El Fayoum, cirka 12 mil söder om Cairo, där Egyptens ”Religion-minister” (jo, de har en sådan så klart, fast jag antar att det mer korrekt borde heta Islamminister; den engelska översättningen av hans (hallå vad trodde ni!) titel är formellt sett dock ”Minister of Religious Endowments) Mahmoid Hamdi Zaqzouq förra fredagen minst sagt orsakat stor kalabalik då han på ett lokal sjukhus hade kritiserat de trettio anställda sjuksyrrorna för att de bar full niqab och hotat dem med sparken om de inte slutade upp med det genast. Dessutom hade han, hemskt nog, haft mage att tillägga att niqab var ”onödigt” och ”oislamskt”.

Det ni, det var ord och inga visor av en minister vars ministerium bl a ansvarar för att utnämna alla böneförrättare i Egyptens moskéer och alltså rent allmänt ombesörjer välbevarandet av islams helighet i landet.

Som alla vet, tillade också Minister Zaqzouq, så innebär ansiktsslöjan en så väl fysisk som psykisk barriär mellan sjuksystern och patienten, något som inte är till den sistnämndas fördel då patienter i allmänhet och barn i synnerhet behöver mänsklig kontakt och uppmuntrande ansiktsuttryck. Religionminister Zaqzouq (don’t you just looove that name :) som inte tycks digga niqab-bärande kvinnor, lär också tidigare ha fallit ut mot en kollega på sitt eget ministerie med orden ”Vilken del av den heliga Koranen är det ni inte förstår!!!”

Hur det nu än är med rätt eller icke-rätt att bära slöja så har det orsakat ännu en religiös ”kris” i ett Egypten där muslimska brödarskapet växer sig allt starkare samtidigt som allt större delar av samhället islamiseras. Eller som Ehab, en av mina äldre kolleger sade:

”- När jag var ung brukade min fru bada i bikini, och jag minns även att min mor gick på stranden i badkläder. Idag skulle det var uteslutet. Numera spenderar kvinnor en hel dag på stranden och badar i full klädsel med niqab och t om handskar! Vart är det här landet på väg?”

Jag misstänker att Ehab och Scott båda har rätt, för innan jag kom till Egypten så hade jag alltid trott att det skulle vara ett av de mest ”liberala” och ”icke-religiösa” (om man nu ens kan tala om något sådan) muslimska länderna, men ärligt talat så oroar det nuvarande läget mig! Kollegor som avbryter arbetet för att be överallt och ”hela” tiden, oavsett tidpunkt och vad vi håller på med. Kollegor som kommer till jobbet rödögda och sömn-törstandes under Ramadan, inte för att de varit uppe och firat hela natten utan för att de spenderat hela nätterna med att be, omkring 75% av alla kvinnliga kolleger bär huvudduk och en av mina allra bästa vänner här, som jag tycker verkligen är ”liberal” och ”öppen” berättade för en tid sen för mig hur han känt sin nuvarande fru under många år men att han fattat tycke för henne först när han såg henne bära huvudduk och därmed visa att hon var en ärbar kvinna?!?!

Som svensk och ”troende” ateist (hänger ni med?) så känns det egyptiska samhället – som då alltså anses vara ett av de mest öppna och liberala, vilket kanske inte minst alla torskar från Gulfstaterna får anses utgöra ett bevis på – och de flesta av mina kolleger låååångt mycket mer radikalt muslimska och kanske framför allt ”intellektuellt” isolerade än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Kanske är det så att gemene egyptier nu ”givit upp” då så väl experimenten med sovjet-rysk socialism och pan-arabism, som amerikansk kapitalism á la Mubaraks miltär-polis-stat misslyckats i sina strävanden att bygga ett land och samhälle där alla har det bra. Istället ser man fattigdomen, korruptionen och det upplevda moraliska förfallet som ett utslag av västerlandets många fördärv. Islam blir därmed den enda utvägen. Även om de flesta säkert inte vill ha ett samhälle som Muslimska Brödarskapet så drömmer nostalgiskt tillbaka till en ”storhetstid” som väl egentligen aldrig funnits men som allt fler tror är den enda rätta vägen, ty trots allt är ju Allah och Mohamed på deras sida och de är ofelbara.

Eller som Ehab uppgivet konstaterar:

”- Ett av våra allra största problem är att så få människor någonsin läser några böcker här, But then again, why would they? Varför läsa och lära sig om andra kulturer, religioner och tillvägagångs-sätt? Vi har ju redan böckernas bok. Inget mer behöver sägas eller skrivas, allt finns där!”

- Cairo 27 Nov

Pan-Arabiska Spelen

Den här månaden betalar jag snuskigt mycket på hotellet. Faktum är att priset har tredubblats och det sviiiider rejält i plånboken. Jovisst, jag kan tänka mig att ni skrattar lite missgynt, väljer man att bo på hotell så får man väl stå för kostnaderna. Då vill jag bara tillägga att under första halvåret här bodde jag i lägenhet och det var iiiiingen höjdare. Märk väl, jag bodde central och i ett s k ”fiiiiint” område och pyntade runt US $ 1.500:- dollar i månaden, men visst då funkade aldrig internetuppkopplingen, kabel-TV:n var mindre stabil än MFF i Allsvenskan och jag hade två moskéer som närmsta grannar, vars respektive böneutropare ständigt tävlade i att försöka väcka mig vid helt sjuuuuka tidpunkter med sitt vråååålande.

Därtill drabbades jag nästan varje kväll av akut dåligt ”västerländskt samvete” när jag på vägen korsade mellan de meterdjupa hålen i de s k ”trottoarerna”, de ständigt växande och råttansatta sophögarna, samt inte minst de många fattiga ”tiggarna” som alla ville hjälpa till och bära mina matkassor mot en liten bakshees (pengagåva). Där gick jag i min kostym med ”konsumpåsar” fulla med mat, vilkas inköpsvärde säkert skulle kunna föda hela min portvaktsfamilj där de satt och tryckte med en fotogenlampa i jordkällaren under husets trappa. Så redan när jag förhandlade om förlängning på kontraktet bestämde jag mig. Skulle jag stanna så fick det bli bra boende, kosta vad det kosta vill. Så nu sitter jag här på mitt Hilton hotell, ”fattig” men lycklig och luktar på blommorna.

Nu var det ju inte mina egna ”lidande” jag skulle skriva om utan anledningen till att hotellnätterna kostar tre gånger så mycket den här månande. Det är nämligen så att de Pan-Arabiska Spelen (typ Arabiska Olympiska Spelen) just nu pågår i staden och därmed sugs alla hotellrum av normal västerländsk stadard upp i ett nafs. Dock verkar det precis som vanligt i de Pan-Arabiska Spelen gå bra för Egypten. Hittills har mitt värdland kammat hem ungefär dubbelt så många guldmedaljer som landet som ligger tvåa. För övrigt leder Egypten också maratontabellen vad beträffar alla medaljer av samtliga valörer med inte mindre än 985 guld, silver och bronsmedaljer inhöstade vid dessa spel som hållts ungefär var fjärde år sedan 1953.

Självfallet är alla mina kolleger otroligt stolta över det fortsatta guldregnet. ”- Det här är väl något de skriver mycket om i Sverige va?”, frågar min kolleger nyfiket. ” -Ja, det utgår jag från…”, svarar jag artigt och skyller sen på att jag inte ha möjlighet att så ofta läsa svenska tidningar här nere. Jag vill inte gärna göra mina glada kolleger besvikna, men hittills har jag inte sett en endaste rad i någon svensk tidning som nämt dessa spel.

Hur som haver, Egypten har kammat hem storkovan också i år och närmast väntar sista dagarna och därmed också den stora finalen i fotbollsgrenen; något som de flesta här nere är extra stolta över och gärna pratar om. Självfallet får jag ju som svensk finna mig i en och annan glidtackling när fotboll kommer på tal, inte minst efter att The Pharaos (Egyptens fotbollslandslag) tvålade till Sverige med 2-0 i en träningsmatch i Februari i år. Men det bjuder jag på, jag brukar dock tillägga ”- Kom ni och möt oss i en snöblandatregn match på Råsunda i slutet på November när kvicksilvret nätt och jämt orkar över nollstrecket”. Det vill de inte J

- Cairo 25 Nov

Får fängelse 45 år efter faders konvertering

Fridens vänner, Det är ”söndag” eller då alltså lördag, i detta sjuka, ja mycket, mycket sjuka land. Jag trodde mig för en tid ha kommit över min desperation och frustration för att inte säga avsmak för denna förvridna och närmast perverterade kultur, men så i morse när jag slog upp tidningen så läste jag nedan. Ja vad kan man säga? På en skala från 1 till 10, hur sjukt é det egentligen?

En egyptiska koptisk (kristen) kvinna dömdes igår till tre års fängelse eftersom hennes fader för 45 år sedan under en kortare tid hade konverterat till islam. Denna hennes faders korta tid som muslim för 45 år sedan gör henne till en muslim enligt lagen, men hennes officiella papper (alla ID i Egypten måste visa om man är muslim eller copt) visade henne som kristen.

Shadia Nagui Ibrahim, 47 år gammal, anklagades för förfalskning av religiös tillhörighet, då hon på sin bröllopsbevis uppgivit att hon var copt (kristen), eftersom hon varit helt ovetandes om att hennes far 1962 officiellt konverterat till islam. Shadia var endast tre år gammal när hennes föräldrar separerade och fader flyttade från hemorten. Det var vid detta tillfälle som henne far också beslutade sig för att konvertera till islam. Trå år senare återförenades föräldrarna och Shadias fader flyttade hem till familjen samt konveterade också tillbaks till kristendomen. Eftersom Islam inte tillåter (eller åtminstone stark motsätter sig) konvetering till andra religioner (vissa anser att försök att lämna Islam bör straffas med döden) fick Shadias fader förfalska sina papper så att han åter kunde utge sig för att vara kristen.

Mannen som hjälpte Shadias papper att förfalska identitespapperna greps för ett par år sen i samband med andra förfalskningar och vid polisen genomgång hittade man även Shadias fader. Polisen grep Shadias fader och informerade honom om att han fortfarande var muslim och att hans dotter därmed också var muslim, eftersom islam räknar religionen på faders led.
Sedermera upptäckte polien också att Shadia, när hon hade gift sig 1982, hade uppgivit att hon var kristen (eftersom hon inte kände till sin fades konvertering) och därmed hade hon enligt det egyptiska rättsväsendet begått ett brott då det är olagligt för en muslimsk kvinna att gifta sig med en kristen (koptisk) man.

Shadia anklagades sålunda för förfalskning av information och officiella dokument och dömdes nu till års fängelse.

- Cairo 24 Nov 2007